Amanda

Du frågade mig hur det kändes, och såhär känns det.

"Plötsligt är orden inte längre värda något, allting är borta och glömt. Finns inte mer.
Plötsigt är allt vi gjort inte ens minnen. Minnet är nu fyllt av henne, vad hon en gång sagt och någon gång gjort.
Och det är minnen du värderar högre.

Du förstår inte längre hur ont det kan göra att höra, för ont är precis vad det gör när jag hör att de vi en gång delade, delar du nu med någon annan.

När du inte är med henne, då finns jag. Men jag fyller bara en funktion. Att lyssna på hur underbar hon är och vilka roliga saker hon gör. Hur bra hon är.

Men jag då?

En gång var jag också bra för dig, men det är glömt nu. När du är med henne, är jag bara något som en gång fanns. Något som en gång var bra att ha, men som inte behövs nu. För nu finns ju hon.

Du borde vetat bättre, du om någon, borde ha vetat bättre. Du visste att jag var sårbar. Du borde kunnat hållla igen. Det hade jag kunnat om det hade varit omvända roller.

En gång, var du anledningen till att jag orkade gå upp."

Skrivet av en Amanda i yngre tonnåren. Kommer dock ej ihåg vem det handlar om.